Idag är det fredag och jag fick ledigt och bara sitter och njuter av det faktum för tillfället. Dessutom vässar jag armbågarna och förbereder mig mentalt för att klara av att samexistera med alla emoflickor jag misstänker kommer vimla omkring mig ikväll när det är dags att entra Sofiero och uppleva min allra första Kentkonsert. Egentligen så hatar jag att trängas med folk. Jag undviker helst sådana platser där man ligger i riskzon för att utsättas för en sån där riktigt störig typ som dansar in i en, trampar en på tårna, hoppar upp och ner och sjunger med alldeles för högt. Jag blir så sjukt irriterad. Liksom onödigt mkt irriterad. Men denna starka känsla tenderar att falna efter ett tag. När man står där och känner hur sjukt galet irriterad man är och plötsligt hör en av sina favoritlåtar. Då mår man bra. Då mår man bäst. Då är man bäst. Då glömmer man hur störigt det är och dansar in i folk för glatta livet, trampar dem på tårna, hoppar upp och ner och sjunger med alldeles för högt. Och hundratusen röster skriker efter något mer.