Vilda är nio månader, snart tio. Hon håller på å bli stor! Med det kommer både för- och nackdelar. Hon har med tiden blivit mkt smidigare å kan röra sig på fönsterbrädor å bokhyllor utan att riva ner någonting av misstag. Däremot har hon kommit på att det är rätt roligt att riva ner saker med flit istället. Hon har även upptäckt att det finns en värld utanför den här lägenheten så varje gång man öppnar dörren får man springa rundor i trapphuset å leta efter henne. Någonting annat som man får räkna med när man skaffar en honkatt är att dom löper. Och med en honkatt som löper följer diverse.. ja ändringar i rutinerna. Toalettområdet verkar utökas under den här perioden och Vilda bestämmer tydligen själv var någonstans det är lämpligt att kissa. Det pratas även en hel del, Vilda svarar på allt man säger med ett "mm" liknande läte, även tvn. Detta är rätt trevligt då man får illusionen av att man kan föra en konversation med henne. Det blir dock rätt enformigt efter ett tag eftersom hon bara svarar "mm" på allt man säger. Risken för ledande frågor är överhängande. På natten tycker hon att det är alldeles för tyst å gapar för både sig själv, Dala, mig och tvn, vilket kan störa nattsömnen något. 

Häromdagen satt vi på tåget å en liten diskussion om ämnet uppstod.

Jag: Jag har knappt sovit någonting. Vilda har skrikit hela natten (gäsp).
Sahra: Jaa, samma här. Lucas skriker hela tiden.
 
Till saken tillhör att Lucas också är en katt. Våra katter är våra bebisar. Jag undrar hur det kommer att gå den dagen vi får riktiga bebisar. Katter är ingen dans på rosor.

Min bebis