Så var ännu en arbetsdag avslutad. Sitter här vid min dator i mitt rum och kikar ut genom springan mellan fönstret och rullgardinen. Det är grått och trist och regnigt. Allmänt deprimerande. "Svensk sommar" som alla säger. Är otroligt trött på den kommentaren. Även om det stämmer så väl. Vad hände med värmeböjan? Här är den då inte. Nej, det blir till att hålla sig inne i värmen och ömka sig till ljudet av Lars Winnerbäcks ljuva, mörka stämma. Vem går eldvakt för dig? Det är lite ensamt just idag. Förmodligen på grund av regnet som för tillfället öser ner. Man känner sig så instängd när det regnar, på något sätt. Man blir ju inte sugen på att ta en promenad, samtidigt som man får en tokig längtan efter någon sorts frihet. Som i en dålig film där någon springer ut i regnet och höjer hakan mot skyn och bara står där och blir alldeles nerregnad. 
Jag har för mycket tankar i huvudet just nu. Vill bara prata av mig, få ur mig allting. Men jag vet inte riktigt vad det är jag vill säga, vad det är jag går omkring och funderar på. Jag har egentligen ingen aning. Det var en sekund av evighet och en sekund av osynliga tårar. Jag vill bara kunna vara så där käckt oberörd, bara glida omkring och göra det som faller mig in. Jag önskar att jag va sån. Fast det finns nog ingen som är sån, på riktigt. Gör det? En sekund var klarsynt och förstod att jag var en av tusen dårar. En vecka är ganska lång tid ändå..

vi ses. 


å jag försöker att hålla mig vid ytan allt jag kan
fast topparna är högre nu och dalarna är djupare sen elden försvann, som du vet..